Filmklubb 5.30

Vad nu?

2008-12-11T23:31:00.004+01:00

Kära filmvänner..

Nu bryter jag tystnaden. Min egen dåliga ursäkt är att jag inte hunnit se film den senaste månaden. Ett stort tack till Jon för att han ryckte tag i mig och saken.

Nu undrar jag hur ni ligger till med nuvarande tema. Har ni sett alla filmerna?

Sedan måste vi leta rätt på en ny medlem. Vi har tydligen tappat en...

Hoppas ni har det bra i julstöket.

Världen i bilder

2008-11-24T07:52:00.004+01:00

Baraka

Det händer inte mycket här på bloggen, så jag får väl ta initiativet. Baraka var som väntat en mycket vacker film. Att se alla vackra och fascinerande bilder från världens hörn, utan tydlig röd tråd eller annan information var en speciell upplevelse. Efter en stund kändes det mer som att drömma än att titta på film. Flera fantastiska sekvenser fanns det, mina favoriter var nog de sittdansande munkarna(?), timelapse-scenerna samt den hemska kycklinguppfödningen som nästan får mig att överväga veganism. Egyptensekvensen i slutet var dock ganska trist och kunde hoppats över.

Filmens styrka, det drömlika berättandet, är tyvärr också dess svaghet. Jag hade gärna fått mer info om vad det var jag egentligen såg, eller åtminstone var i världen jag befann mig. En klart sevärd och bra filmupplevelse, men man lär sig tyvärr inte så mycket av den. Det känns mer som att ha drömt en intressant dröm, men räcker i och för sig ganska långt.

Kort recension, men det var svårt att skriva mer om en så abstrakt film. Betyget blir en stabil trea.

Betyg: JJJJJ

Tuvalu

2008-11-10T18:21:00.004+01:00

Originaltitel: Tuvalu
Regissör: Veit Helmer
Produktionsland: Tyskland
År: 1999

Det var inte allt för länge sedan såg jag den här tyska film från 1999 som helt saknar dialoger. Tyvärr har den inte nåt fram till speciellt många tittare om man utgår från antal satta betyg på Filmtipset. Det tycks även vara en film som många av oss medlemmar i klubben kommer tycka om!

Tuvalu är en fin och vacker film med väldigt bisarra och roliga karaktärer. Miljöerna är fantastiska och kan liknas vid "annorlunda" franska filmer såsom till exempel "Delikatessen". Underhållande och romantisk på ett helt annat sätt än vad man kanske är van vid.

Hoppas ni kommer bli lika roade som jag blev!

Baraka

2008-11-08T02:57:00.004+01:00

Anledningen till månadens tema var att jag ville se (och tipsa om) filmen Baraka från 1992 regisserad av Ron Fricke. En vän pratade mycket entusiatiskt om, och visade en bit av filmen, och jag blev nyfiken på att se resten! Ordet "baraka" betyder "välsignelse"; filmen har ingen dialog eller story, utan med hjälp av bild och ljud så ger filmen en bild av världen. Filmen har oftast jämfört med Koyaanisqatsi, regisserad av Godfrey Reggio och med foto av just Ron Fricke. Jag hoppas att ni (och jag själv) kommer att gilla den!

Smakprov ur Baraka:

Jons novemberval

2008-11-07T19:08:00.006+01:00

Le Samouraï
Frankrike/Italien 1967
Regi: Jean-Pierre Melville
Språk: franska
105 min

Då jag inte direkt kunde komma på en bra film jag sett som matchade kriterierna för månadens tema tog jag hjälp av IMDB. Jag hittade en film med nyckelordet very-little-dialogue som verkar uppfylla kriterierna. Dessutom verkar den vara bra (8.1 i betyg).

Filmen handlar om yrkesmördaren Jef Costello som är noggrann och skicklig i sin konst. Vid ett jobb råkar han dock göra misstaget att bli sedd. Han måste nu göra allt för att undgå att åka dit. Mycket mer vet jag inte om filmen, men jag är väldigt sugen på att se den. Hoppas att den kommer vara värd sin plats i det intressanta temat.

Tema November 2008

2008-11-04T03:59:00.003+01:00

Sådär, då har det blivit min tur att välja tema! Jag måste meddela att jag inte lyckades få tag i Swing Time under förra månaden, så recensionen av den får komma när den kommer!

Temat som jag har valt denna månad är "Film utan dialog", och då menar jag inte stumfilm (fast det kan vi ju ta en annan gång!), utan film där man har valt bort att använda sig av dialog till förmån för andra av filmens uttryck. Film helt utan dialog kan vara svårt att hitta, så filmer med väldigt lite dialog eller med en huvudkaraktär utan dialog funkar också. Här är en liten lista på filmer jag tycker platsar inom det här temat:

Koyaanisqatsi - en film helt utan dialog, uppbyggd runt bild och musik
Järn 3:an - en film där de två huvudkaraktärerna inte har någon dialog med varandra, vid enstaka tillfällen har andra karaktärer mycket lite dialog (om jag minns rätt)
Wall-E - en film där det går långa partier utan (mänsklig) dialog; huvudkaraktärerna har inte särskilt mycket dialog

Jag hoppas ni förstår min tanke och hittar någon bra film!

Sara

Tvärsöver universum med The Beatles

2008-11-04T02:22:00.008+01:00

"Just tune in, turn off, drop out, drop in, switch off, switch on, and explode."

Jag har aldrig lyssnat mycket på The Beatles, jag har väl hört deras största hits (svårt att undvika kanske), men i övrigt har jag ingen större koll på dem, så när jag har sett Across the Universe har det varit som någon som inte har några direkta kopplingar eller associationer till låtarna, något som kanske kan vara både bra och dåligt.

Across the Universe handlar om den brittiske arbetarklasskillen Jude (Jim Sturgess) som åker till Amerika och träffar rikemanstjejen Lucy (Evan Rachel Wood) och en rad andra karaktärer. Det som är filmens största problem är kanske handlingen; de första trettio minuterna har så mycket handling att de skulle kunna fylla två filmer: Jude åker till Amerika, letar upp sin pappa, träffar Lucy och hennes bror, flyttar till New York... Allt går i en rasande fart och det är lite svårt att hänga med. När väl allt detta har hänt så stannar filmen av lite; filmen har egentligen inget riktigt "driv" eller mål, karaktärerna drar runt, träffar folk, sjunger lite.. Att en film inte har en handling behöver inte vara ett problem, om bara karaktärerna är tillräckligt intressanta, men det tycker jag dessvärre inte att de är i den här filmen, utan de förblir egentligen ganska anonyma.

Men nu ska vi gå vidare och titta på filmens positiva delar, för även om den har sina problem så tycker jag det är en annorlunda och sevärd film! Det bästa med filmen är såklart.. musiken! Filmen är fylld massor av medryckande och fantasifyllda sångnummer som man gärna trallar med i.. Det jag gillar speciellt är att inget nummer är det andra likt; ibland är det mer konventionellt med sång på scen eller koreograferad dans som utspelar sig i "verkligheten" och ibland utspelar det sig i en mer fantastisk värld. Man vet aldrig vad som kommer härnäst, och man känner att det finns en experimentell lust att vilja testa och kombinera olika grepp till något nytt och unikt.

Mitt betyg blir en stark trea; filmen är sevärd och många av sångnumrena är starka i sig själva, men som helhet är filmen alltför spretig och jag känner att vissa sångnummer vill jag gärna se igen men knappast hela filmen.

Några bilder ur Across the Universe:

En interstellär roadtrip är aldrig fel

2008-11-03T15:01:00.006+01:00

American Astronaut

Tänkte egentligen se om denna innan jag recenserade den, men nu har jag inte hunnit med det så det får bli en kort recension ändå. Jag blev väldigt förtjust i denna udda film när jag såg den. Fotot är mycket vackert, och den är fullproppad med fantasi, roliga detaljer och bisarra situationer. Budgeten var inte hög, men man har löst svårigheterna med svåra scener på ett kreativt sätt som inte bara fungerar, utan även bidrar till filmens speciella stämning.

Det är en slags roadmovie i rymdmiljö, och det är något som det finns alldeles för lite av i min mening. Man vet aldrig vad som ska komma härnäst, och sång- och dansnumren är härligt bisarra. Skurken är rolig också. Dock blir den en aning seg mot slutet, och upplösningen kunde varit starkare. Filmen fick en svag fyra när jag betygsatte den. Jag misstänker att betyget kanske skulle sänkas ett snäpp vid en omtitt, men jag ser gärna fler liknande filmer.

Betyg: JJJJJ

Förbjuden frukt smakar godast

2008-11-02T21:28:00.003+01:00

Swing Time

I Top Hat hindrades Fred Astaire och Ginger Rogers karaktärer från att vara tillsammans på grund av att Rogers trodde att Astaire var gift. I denna film har Freds karaktär en fästmö, vilket är det som sätter käppar i hjulet. Filmerna är ganska likartade, och har båda Eric Blore i en biroll. (betjänten Bates i Top Hat, dansskolechefen i denna) Han är väldigt rolig, dessutom påminner han när han ler sitt inställsamma leende på ett kusligt sätt om Robin Williams. Här får han tyvärr mycket mindre plats än i Top Hat. Istället är Freds sidekick här en jobbig illusionist som jag inte alls tycker om.

Ändå är denna film snäppet bättre än Top Hat. Historien är mer intressant, men framför allt är den erotiska spänningen mellan Rogers och Astaire betydligt mer påtaglig här, antagligen på grund av att deras relation här är mer "förbjuden". Dock lider filmen liksom Top Hat av att den har några dansnummer som känns överflödiga. Jag har insett att för att ett musikalnummer ska vara riktigt bra, oavsett om det gäller sång eller dans, så bör det på något sätt driva handlingen framåt. Dock är de överflödiga numren färre i denna.

Trots att det kanske blev lite väl mycket Rogers/Astaire på en månad så måste jag ändå ge denna film en ganska stark trea, trots att slutet är lite väl sockersött. Favoritnumren var parets första och sista dans tillsammans, samt Astaries skuggdans.

Betyg: JJJJJ

Musikal, min genre?

2008-11-02T15:38:00.004+01:00

Då var den här månadens tema slut, nämligen musikalfilm. Personligen tycker jag inte att det finns speciellt många filmer inom genren som är nå vidare bra, med ett undantag för ett par stycken. Då jag tänker på en bra musikal så ska det finnas en bra handling och bra sång, inte nödvändigtvis dans men det är alltid trevligt med lite annat än enbart sång.

Månadens sedda
Det var en salig blandning av musikaliska filmer den här månaden och mitt personliga snitt landade på 2.20 vilket inte kan räknas som nå vidare bra eller godkänt. Rangordnar filmerna enligt följande:

Dansen går (Stevens, 1936) 3
Top Hat (Sandrich, 1935) 3
An American Astronaut (McAbee, 2001) 2
Across the Universe (Taymor, 2007) 2
Under the Cherry Moon (Prince, 1986) 1

Sammanlagt sedda
Enligt min personliga statistik har jag sett 57 av vad som ska räknas som musikalfilm och där är mitt snittbetyg 2.68. Bjuder på en topp fem-lista av vad jag anser är musikaler.

Trollkarlen från Oz (Fleming, 1939) 5
Galakväll på operan (Wood, 1935) 4
Singin’ in the Rain (Kelly/Donen, 1952) 4
Dancer in the Dark (von Trier, 2000) 4
Grease (Kleiser, 1978) 4

Nu blir det intressant att se vilket nästa månads tema blir.

Det svängde verkligen om den här månaden!

2008-11-01T16:37:00.005+01:00

Så har den första månadens filmtittande förlöpt och jag tänkte sammanfatta det hela innan nästa månad drar igång.

Filmklubbens betyg
1. Swing Time 3,3
2. Across The Universe 2,6
2. Top Hat 2,6
3. Under The Cherry Moon 1,7
3. The American Astronaut 1,3

Vi hade också en offentlig omrösting baserat på de högst betygsatta filmerna (enligt IMDB) , med fler än 40. 000 betygsättare.

Den allmäna omröstningen
1. Sound Of Music
2. The Wizard Of Oz
3. Moulin Rouge
3. Singin' In The Rain
3. The Nightmare Before Christmas

Till nästa månad hoppas jag att fler röstar i den offentliga omröstning. I övrigt önskar jag alla en trevlig helg!

Kul och knäpp

2008-10-29T22:58:00.000+01:00

"If you wanted to buy a Sam Cook album, where would you go?"

"The wrecka stow."

Jag aldrig lyssnat mycket på Prince, de låtar jag har hört har jag visserligen gillat, kanske är det en generationsfråga.. Jag har heller aldrig sett någon film med honom så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta när jag såg Under the Cherry Moon. Jag hade dock läst lite åsikter som filmen så det bådade ju inte dock och jag tänkte att nu skulle jag få sitta och våndas i hur många minuter som filmen nu varade..

Men jag blev faktiskt positivt överraskad, för jag tyckte det var en rolig och annorlunda film! Bara det att få sen en väldigt kort man springa runt i högklackat (och tjejen är fortfarande längre än honom) måste ju vara värt hur mycket som helst!

När filmen började förstod jag först inte om det var en komedi eller det var på allvar, men förstod snart att man inte skulle ta allt på allvar.. Prince och en annan snubbe spelar två gigolos på franska rivieran som skor sig på rika kvinnor. Prince faller för en rikemanstjej och det hela blir komplicerat..

Den största behållningen med filmen är foto, scenografi och kostym; allt är mycket läckert och snyggt. Jag fick känslan av kostymfilm blandat med 80-tal, en underlig mix som känns lite absurd i vissa scener.

Om man gillar filmen eller inte beror nog mycket på om man gillar Prince, och jag tyckte att han var en väldigt charmig och rolig typ. Med en kul klädsmak.

Det förekommer en del udda skämt i filmen, som till exempel scenen där Prince sitter i en restaurang, ser några fladdermöss i taket och skrikande springer ut..! Koppling till handlingen, nja det finns kanske inte direkt, men det är ju väldigt kul!

Men dessa omotiverade handlingar gör att hela filmen blir lite ofokuserad och man kastar runt i konstiga händelser. Jag ger filmen en trea i betyg, för jag tyckte den var kul, rätt knäpp och väldigt snygg; många scener har jag nu tittat på flera gånger för de är så roliga!

Några bilder ur Under the Cherry Moon:

(eller rätt många, för det fanns så många läckra scener!)

Riktiga män bär hatt

2008-10-29T21:16:00.004+01:00

Top Hat

Jag har endast sett en Astaire/Rogersfilm tidigare, det var The Gay Divorcee som jag tyckte var ok, men inte mer. Men man ska ju ha sett mer en en film av filmhistoriens kanske mest kända musikalartister. Top Hat är en lättsam förväxlingskomedi med sång- och dansinslag. Den är charmig och har en simpel men bra historia. Astaires karaktär är en glad spjuver som gärna steppar loss så ofta han får chansen.

Hans impulsiva dansande får dock konsekvenser, vilket jag tyckte var roligt. Oftast brukar folk i musikalfilmer inte reagera på spontana sång- eller dansutbrott, men Freds steppande mitt i natten stör kvinnan(Rogers) i hotellrummet under, så att hon blir tvungen att klaga. Och tur är väl det, kärlek börjar med bråk som man brukar säga.

Filmen har ett par riktigt roliga bifigurer, den något speciella italienaren Beddini är en av dem. När han först gjorde entré tänkte jag, "Ånej, nu ska de locka massa billiga skratt med hjälp av en dålig imitation av italiensk brytning". Och visst, brytningen var knappast övertygande, men Beddini blev snart den roligaste karaktären i filmen.

Ramhistorien var som sagt bra, sämre tyckte jag dock om dansandet. Inte så att det är dåligt på något sätt, vissa dansnummer är riktigt underhållande, speciellt i början av filmen. Men i de långa dansnumren i andra halvan sitter jag mest och väntar på att historien ska fortsätta framåt.

Mina favoritdansnummer var det när Fred skjuter herrar med sin käpp, samt kärleksparets första dans tillsammans, i parken.

Allt som allt en bra och charmig film, men inget som berör nämnvärt eller lämnar några bestående intryck.

Betyg: JJJJJ

All you need is a better story

2008-10-27T09:06:00.005+01:00

Across the Universe

Jag har väl aldrig varit något större fan av Beatles. Visst, de har gjort ett antal odödliga klassiker och jag tycker absolut inte att deras musik är dålig på något sätt, det är bara inte musik jag brukar lyssna på. Men det kanske blir ändring på det nu. Denna films tolkningar av låtarna fick mig att inse hur välskrivna de faktiskt är. I nya versioner, utan det klassiska Beatlessoundet, blir några av dem helt fantastiska.

I Wanna Hold Your Hand som Birgitta nämnde framförs otroligt vackert, och det är väldigt synd att den inte hade större betydelse i handlingen. Come Together och All You Need Is Love är två andra exempel på låtar jag tycker om i denna film. Det fanns dock många fler.

Filmen har dock ett mycket stort problem, den saknar en tydlig och medryckande handling. I början av filmen är det värst, där har man inte en aning om vad som händer eller vilka filmen ska handla om. Utan musiken hade filmen inte fungerat alls. De borde ha strukit ett gäng låtar och försökt skriva en mer tydlig grundhistoria. Nu är den mest ett gäng hafsigt ihopknutna musikvideor.

Men inget ont som inte har något gott med sig, den lösa handlingen gör att man aldrig riktigt vet vart filmen ska ta vägen, och det gillar jag faktiskt. Mina favoritsekvenser är de som är lite surrealistiska, till exempel drogtrippen med cirkusgänget eller mönstringsmontaget(se bilden). Den senare tillsammans med Strawberry Fields Forever får faktiskt filmen att påminna en del om The Wall. Även många andra scener hade snygga och intressanta bildlösningar.

Mot slutet av filmen har jag ändå blivit tillräckligt indragen i handlingen för att bli riktigt berörd av sista sången All You Need is Love. Tack vare det och den fantastiska musiken når filmen upp till en svag trea, trots sina stora dramaturgiska brister.

Betyg: JJJJJ

Prinsen som blev en groda

2008-10-22T20:48:00.009+02:00

Jag har gillat Prince sedan jag var 13 år och "Parade"-skivan (filmmusiken) är en av mina absoluta favoriter av den lilla mannens alla skivor. Jag äger de flesta av dessa, har sett honom live två gånger och filmplanchen till "Under the cherry moon" pryder min vägg (se nedan och notera gärna den lila väggen den hänger på).

Men oavsett hur bra jag tycker Prince är rent musikaliskt så inser jag och att skådespelarmässigt är han inget vidare, han är faktiskt rent katastrofal.
Jag har sett både "Purplerain" och "Grafitti Bridge" innan, där han spelar en mindre framgångsrik version av sig själv ("The Kid").
"Under the cherry..." är ungefär samma typ av historia som där fast han spelar en gigolo på franska rivieran som försörjer sig genom att spela piano på en klubb och förföra rika kvinnor. Enter Mary (Kristin Scott Tomas) och ännu ljuvare musik uppstår.
Mary är rik och urprungligen är det uppsåtet till romansen, att Christopher ska förföra Mary för hennes miljoners skull.
Den vassaste motståndaren till detta partnerskap är Marys illivillige pappa, en liten ilsken herre (som även spelat bond-skurk i "Octopussy"). Tricky är Chirstophers side kick och spelas av Jerome Benson.
Alla dessa skådisar är egentligen helt ok.
Filmen innehåller också en del vitsiga dialoger och jag tycker det är riktigt kul att lilla Prince åker båt med utombordare, en Maverick kanske?
Scenografin är en fest för ögat för en art deco fan. Ljussättningen är också fantastisk, vilket den bör vara eftersom det är ett barn av Michael Ballhaus - sedermera Scorsses favorit, senast i "The Departed".

Problemet är egentligen varken filmen eller manuset. Jag tycker egentligen inte heller Prince är dålig som regissör. Men Prince lider av Woody Allen-syndrome, att spela huvudroll i sin egen film. (Woody har gått i mångårig behandling för sin sjukdom och är på bättringsvägen).
Värst av allt är när han ska spela sexig eller ska hånglas lite. Då blir det så pinsamt att jag vill titta bort. Egentligen är det enormt märkligt. Efter att ha sett otaliga uppträdande där Prince på ett i högsta grad trovärdigt och naturligt sätt hånglar upp mickstativet (m.m) inför tusentals fans. Han har hyllats som en sexgud som smörjt in Kim Bassinger med honoung i en inspeningsstudio och förfört (och namngivit) Carmen Electra, Sheryl Fenn, Madonna mfl. Killen borde ju veta vad han håller på med? Men icke. Han ser ut som en 12-åring i alla dessa scener och hade filmen hadlat om munkar i ett kloster hade det säkert gått bättre. Men Prince spelar gigolo!

Typisk replik: I do nothing professionally, I do everything for fun.

Bäst: Musiken

Sämst: Prince

Betyg:

Färglöst och trist

2008-10-22T17:51:00.008+02:00

Under the Cherry Moon
Regi: Prince eller vad han nu heter

Jag kan börja med att berätta att mina Princekunskaper inför denna film var att han är en artist som gärna klär sig i märkliga kläder, gillar att krypa på alla fyra som en katt, samt att han byter namn stup i kvarten. Nu vet jag också att han är en dålig regissör. Jag tror dessutom att jag funnit anledningen till hans ideliga namnbyten. Han vill helt enkelt inte förknippas med detta sömnpiller till film.

Filmen verkade ganska lovande till en början, med sin lite mystiska öppning och sitt svartvita foto. Men snart blir det så trist som det kommer vara filmen igenom. De två huvudkaraktärerna, två omogna sol-och-vårare, är så osympatiska att man bara önskar dem illa. Kristin Scott Thomas som spelar förste älskarinnan är väl den som agerar bäst, men inte heller hon imponerar. Jag läste att hon nu skäms över sin medverkan i denna film, och jag förstår henne.

Kärleksparet lyckas aldrig få till någon kemi, det hetaste ögonblicken är istället mellan Prince och hans kärleksobjekts mor, som han av misstag råkar vänslas med i mörkret, efter att ha klättrat in i fel rum.

Mycket till musikalfilm är det inte heller, några få låtar bara, och de är inte det minsta musikalaktiga, utan helt naturliga inslag i handlingen. Den enda låten som jag tyckte var bra var också den enda jag har hört förut, Kiss, men den kapas av nästan så fort den börjat.

Filmen är olidligt långsam och när man tror att den ska vara slut visar det sig att det bara gått en timme. Suck. Jag brukar alltid kunna hitta någon aspekt som jag gillar i en film, men här går det bara inte. Därför kan betyget tyvärr inte bli annat det lägsta.

Betyg: JJJJJ

Fånigt men rätt kul

2008-10-20T02:00:00.006+02:00

"What is this strange power you have over horses?"
"Horsepower?"

En del var skämten i Top Hat kanske har åldrats, men mycket håller än och känns igen i dagens romantiska komedier. Innan Top Hat hade jag bara sett Fred Astaire tillsammans med Judy Garland i Easter Parade, samt den berömda dansa-på-väggarna-scenen ur Royal Wedding. I Top Hat spelar Astaire en dansman som blir förälskad i en kvinna (Ginger Rogers) som tar honom för någon annan än den han verkligen är, och förvecklingarna och intrigerna börjar..

Historien är inte speciellt originell, karaktärerna känns rätt endimensionella, och för mig uppstår inga djupare förbindelser till dem. Men det finns en del underhållande scener och roliga bikaraktärer.

Det finns också en del sång- och dansnummer med; jag minns faktiskt ingen av sångerna, men favoriten av dansnumrena var nog den där Astaire dansar inför publiken på sin show; ironiskt nog har detta nummer ingenting med filmen i övrigt att göra, utan känns helt fristående.

Det jag nog gladde mig mest åt var den mycket läckra 30-tals-dekoren med clubstolar, lampor och ornament på nästan varenda dörr.

Filmen får en tvåa i betyg av mig; den var inte dålig men jag fastnade tyvärr inte för den och kommer inte att se den igen.

Några bilder ur Top Hat:

Läcker inredning:

Läcker dans:

Cowboys i rymden

2008-10-18T22:02:00.009+02:00

"I've never understood this joke. But then I've never been to Earth." Ungefär så kände jag också efter att ha sett The American Astronaut, en lågbudget-rymdwestern, där en slags rymdcowboy åker runt i rymden med uppdrag att leverera olika saker. Hack i hälarna har han en galen professor som förvandlar folk till sand med en strålpistol.

Det inledande citatet är från en scen i filmen där en äldre man berättar en rolig historia som får hans publik att skratta på, för mig, helt obegripliga ställen i skämtet. Och det är väl också det som är poängen, att vi som ser filmen inte riktigt vet vad som är allvar och vad som är skämt.

The American Astronaut är en udda film, fylld med bisarra karaktärer och absurda skämt. Tyvärr är karaktärerna inte intressanta nog för att engagera mig, och humorn är för konstig för att få mig att skratta. Filmen känns som något slags internt filmskoleskämt för vissa "invigda", som säkert tycker att det är jättekul, men som ingen annan förstår.

Kanske det är den queera undertonen som ska vara rolig; männen lever isolerade från kvinnorna och måste därför till exempel dansa med varandra, men detta finner jag varken provocerande eller roande.

Det enda riktiga behållningen jag hade av filmen var fotot, som har många expressionistiska drag, där man har lekt med ljussättning, skuggor och siluetter. Tankarna kan föras till filmer som Metropolis och M (båda av Fritz Lang).

Tyvärr kan jag inte ge The American Astronaut mer än en etta i betyg, eftersom den varken intresserade eller roade mig. Dock tycker jag ändå att den kan vara sevärd för den som vill uppleva kreativt fotoarbete.

Några bilder ur The American Astronaut:

En bild ur M:

Bröderna Coen och Jarmouch lagar pannkaka

2008-10-15T11:46:00.006+02:00

Ojojoj.. Vad ska jag skriva om det här?

Det är som om bröderna Coen skulle möta Jim Jarmouch och laga pannkaka.

Historien utspelar sig i rymden, en cowboy glider runt och blir erbjuden ett jobb där han ska överlämna olika saker på olika planeter. Under resans gång springer han på ett antal udda personerligheter till ljudet av country-punk.

Jag tror att med den här filmen ville man göra en macho-musikal (en musikal med män som inte är bögiga).
Jag tror också att det är en film som handlar om manlig ensamhet-samhörighet.

Men främst tycker jag att det är pretantiös film som i sin avsaknad av en vettig historia förleder åskådaren att tro att filmen har en mening över huvudtaget.
Jag blir aldrig engagerad och jag förstår inte varför karaktärerna gör som dom gör. Det känns som manuset hoppar över de oförklarliga delarna i manuset genom att helt enkelt hoppa över dom - som scenen när huvudpersonen ska förklara varför "birthday-boy" gör som han gör.
Vilket man aldrig berättar, i stillbilder visar man istället reaktionerna hos personerna när han berättar och sedan känner jag mig utanför.
Varför får inte jag veta?
Jag sitter ju här för att jag vill veta!

Många scener i filmen var också onödigt långa - tysnader där man överetablerar saker. Nu vill jag ändå flika in att jag är allergisk mot omotiverade tystnader som det är. Jag gillar rappa dialoger och ett rätt snabbt bildspråk.
Vilket föranleder mig att komma in på dialogen som ibland var Jim Jarmouch och Quentin Terrantino-fyndig. Men eftersom det kändes som om dom roliga bitarna egentligen hade så mycket med historien att göra blev även detta utan substans.

Det ska ändå sägas att när jag kom till scenen som bilden ovan är hämtad ifrån skrattade jag hysteriskt. Jag tror att det var då jag insåg att den här filmen inte kommer bli bättre.

Fanns det något som var bra då?
Skådespelarprestationerna var helt ok, mot bakgrund av vad dom hade att jobba med så skulle inte Dustin, Al, Gene eller Robert kunnat göra detta bättre. Och coolast var toalettdansarna.
Fotot var också ok (som Joakim var inne på) och som bevis för att man kan göra mycket med rätt små medel.

Bäst: Tapeten i rymdskeppet

Sämst: Historien

Betyg:

Charmigt förväxlingsdrama

2008-10-14T02:33:00.007+02:00

Originaltitel: Top Hat
Regissör: Mark Sandrich
Skådespelare: Fred Astaire, Eric Blore, Ginger Rogers, Edward Everett Horton, Erik Rhodes, Helen Broderick
Produktionsland: USA
Genre: Musikal, Komedi, Romantik
Längd: 101 min
År: 1935

På ett hotellrum i London prövar musikalstjärnan Jerry Travers (Fred Astaire) ett par danssteg i väntan på att medverka i producenten Horace Hardwicks nya show. Modellen Dale Treemont (Ginger Rogers) som bor i rummet nedanför störs så pass att hon går upp för att klaga, något som blir början på en flört mellan de två. Av olika omständigheter tror Dale att den person som hon träffat är Horace, något som visar sig vara felaktigt.

”Top Hat” är ett charmigt förväxlingsdrama som dock är ganska långtråkig och oengagerade under den första timmen, därefter börjar den ta fart och höjer sig en aning. Innehåller en del komiska inslag med stundtals bra och rappa repliker.

Irving Berlin, som skrivit och komponerat sångarna, har gjort ett väldigt bra jobb. Den som jag fastnade mest för är den klassiska och fantastiska ”Cheek To Cheek”. Astaire sjunger med en sådan inlevelse och tillhörande dans mellan honom och Rogers är mycket bra.

Jag skulle gärna sett lite större variation i dansnumren nu då de flesta är stepdans, även om de är skickligt utförda. Trots den påtagliga inriktningen av stil så måste jag ändå hålla en av dessa nummer som höst från den här filmen. Den som jag tänker på är då Astaire dansar på scen inför publiken. Ett mycket bra nummer som är riktigt underhållande.

Skådespelet är inte mycket att säga om, båda gör det man ska i både sång och dans. Den jag håller främst av de två huvudpersonerna är Rogers om man utgår från agerande. Måste nog säga att Astaire är något vassare på dansen.

Den här filmen får ett godkänt betyg av mig, även om den är svag. Rekommenderas en regning dag om man bara vill sjunka ned i soffan och se charmiga dans- och sångnummer.

Dansen gick bättre än filmen

2008-10-13T01:50:00.015+02:00

Originaltitel: Swing Time
Regissör: George Stevens
Skådespelare: Fred Astaire, Ginger Rogers, Victor Moore, Helen Broderick, Eric Blore, Betty Furness, Georges Metaxa
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, Musikal, Romantik
Längd: 103 min
År: 1936

En dansuppträdare Lucky (Fred Astaire) reser till New York för att tjäna ihop 25,000 dollar som han behöver för att få gifta sig med flickan han är förlovad med. Väl i New York stöter han på dansläraren Penny (Ginger Rogers) och känslor börjar sakta men säkert bubbla.

Kommer upprepa mycket av det Birgitta redan skrivit och kommenterat i sin recension men det är därför hon täckt det mesta som även jag tyckte om filmen, kanske har vi liknande smak?

Fotot är inget utöver det vanliga, men jag måste ändå passa på att applådera scenerna som är kring stugan de reser till. Otroligt graciöst vinterlandet samtidigt som snön faller. Stämningsfullt som ger en längtan till snön!

Den här filmen är stundtals underhållande men har en ganska tunn handling som dock fungerar. Skådespelarna gör det dem ska och är helt lysande i sina dansnummer. Musiken är väldigt bra och mycket passande till den här filmen. Man vann även en Oscar för bästa filmmusik.

Mina favoritsekvenser är den första dansen mellan Fred och Ginger, man bjuder på sådan oerhört lyrisk och glädjande känsla numret igenom. Tycker även om skuggdansen som Fred gör själv, mycket läcker. Sångmässigt är låten som Fred sjunger för Ginger, ”The way you look tonight”, väldigt bra och rörande.

Blev väl egentligen inte speciellt berörd av varken handlingen eller sång- och dansnumren vilket gör att den här får ett godkänt betyg av mig, en trea. Hade man haft en lite högre nivå på manuset så hade mest troligt betyget kunnat bli högre. Trots detta är det väldigt bra dansnummer som håller filmen uppe. Utan dessa hade det inte varit något speciellt.

Ginger Rogers i smyg-homo-rom-com

2008-10-12T23:34:00.007+02:00

Efter att ha sett ”Swing Time” hade jag rätt stora förväntningar på Fred och Gingers nästa film. Så kom en lagom regning och slö söndag när jag bestämde mig för att glida ner framför ”Top Hat”.

Historien är en klasisk förväxlingskomedi, kryddad med lite sång och dans.
Det är misstagna identiteter, kvicka repliker, kärlek och Freds fötter som smattrar snabbare än en trumvirvel genom filmen.
Det är helt ok och man får det förväntade.

Efter att nu ha sett ett antal filmer med Ginger Rogers har jag kommit fram till att jag tycker väldigt mycket om henne (jag kan rekommendera "The Major And The Minor"). Hon är en bättre skådespelare än Fred med hennes trovärdiga känslosvängningar och tilltalande skörhet.

Fred däremot spelar en glad spelevink hela tiden. Om han hade varit en bil hade han definitivt varit bubblan Herbie och i den här filmen är det lite landsvägskörning. Men det är ändå en bil som det är svårt att tycka illa om.

Det kan vara svårt att bedöma en film såhär 70 år efter det att gjordes. Å ena sidan tycker jag att dom har fina kläder och håruppsätningar, å andra sidan är det förlegade ideal.
Sedan kan man ha i åtanke att samtidigt som den här filmen gjordes rådde en större ekonomisk kris i världen än den vi har nu. Det bidrog till att den här typen av filmer blev sådär övergullig med samma djup som ett handfat. När folk väl tog sig till biograferna gjorde dom ju inte det för att dom längtade efter diskbänksrealism.

Personligen är sannolikheten ändå större att jag skulle slå på en av ”Stickan” Anderssons och Hasse Ekmans gamla filmer.

Värt att notera 1: Tre fjärdedelar in i filmen kom jag på att där fanns fantistiska homoerotiska undertoner som jag tänkte nämna bara för att dom var roliga att hålla utkik efter.

Värt att notera 2: ”Ginger Rogers dansar lika bra som Fred Astaire, fast baklänges och i högklackat!”

Bästa replik: In dealing with a girl or horse, one just lets nature take its course.

Betyg:

Ett riktigt bottennapp

2008-10-12T13:17:00.009+02:00

Originaltitel: Under the Cherry Moon
Regissör: Prince
Skådespelare: Prince, Jerome Benton, Kristin Scott Thomas, Steven Berkoff, Emmanuelle Sallet, Alexandra Stewart
Produktionsland: USA
Genre: Musikal, drama
Längd: 98 min
År: 1986

De två vännerna Christopher Tracy (Prince) och Tricky (Jerome Benton) lever livet i Cannes genom att lura pengar av rika kvinnor. En dag läser de i tidningen om en ung kvinna (Kristin Scott Thomas) som kommer ärva en stor summa pengar av sin far. Christopher blir då övertalad av Tricky att få den unga kvinnan att bli kär i honom för pengarnas skull, men det blir inte som de båda hade tänkt sig.

”Under the Cherry Moon” är verkligen ett riktigt bottennapp. Handlingen är väldigt tunn, klyschig och allt försök till att vara underhållande misslyckas fullständigt. Fotot som går i svart/vit skiljer sig inte mycket från andra standardfoton, men ett par gånger får man med några fina vyer som är tagna ovanifrån.

Trots att det är en musikal innehåller den inte mycket sång utan för det mesta instrumentala låtar. Den enda riktigt bra låt som framförs är ”Kiss” som dock bara varar under en kort tid. Är inget stort fan av Prince och hans musik så tyckte inte alls om det jag hörde förutom ovannämnda låt.

Skådespeleriet är inte mycket att hurra för. Prince är precis lika dålig och barnslig som vanligt vilket han nog är vid sidan om duken också. Den enda som jag tycker gör något som liknar skådespel är den vackra Kristin Scott Thomas, de andra känns bara ironiska och otrovärdiga.

Som det säkert framgått i texten så tyckte jag inte alls om det jag såg och därför får inte filmen något bra betyg. Jag ger den faktiskt det lägsta, något som det ska mycket till att jag gör, men nu var det befogat. Väldigt dålig film som bör undvikas.

Rymden som smutsig bytesplats

2008-10-12T03:03:00.012+02:00

Originaltitel: The American Astronaut
Regissör: Cory McAbbe
Skådespelare: Cory McAbbe, Rocco Sisto, Greg Russell Cook, Annie Golden, James Ransone, Joshua Taylor
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, Musikal, Science Fiction
Längd: 91 min
År: 2001

”The American Astronaut” handlar om den jordiske astronauten Samuel Curtis (Cory McAbbe) och hans resa genom universum där han försörjer sig genom att byta unika föremål eller människor. Under sin resa upptäcker Samuel att hans gamla vän, professor Heiss (Rocco Sisto), är ute efter att döda honom.

Den här filmen är väldigt bisarr, något som regissören och skådespelaren i filmen Cory McAbbe lyckas mycket bra med. Samtidigt är den otroligt originell med ett högklassigt foto där man jobbar med ljus och skuggor på ett bländande sätt. Måste medge att jag inte har sett ett foto av den här kalibern i många filmer. Tyckte om hur man utvecklar fotot genom att ta in målade bilder istället för att försöka sig på att återskapa atmosfären uppe i rymden.

Skådespelet finns det inte mycket att säga om, samtliga gör det man ska och är nog så lagom mycket konstiga som regissören vill ha dem. Eftersom sång och dansnumren är så pass konstiga och bisarra är det svårt att sätta ett bra betyg på dem. Personligen är jag inte speciellt förtjust i den här sortens humor så jag kunde inte njuta av det och egentligen är det väl inte mycket till sång och dans.

Handling finns, men den brister och utelämnar mycket information som man skulle velat ta del av. Man funderar emellanåt varför karaktärerna uppför sig som de gör och varför man hamnar på dessa olika platser. Filmen blir dock bättre under andra halvan, eller då Samuel kommer till den tredje bytesplatsen, och höjer sig rent manusmässigt och blir mer intressant.

Scenen där Samuel och ”The Boy Who Actually Saw A Woman's Breast” pratar om professor Heiss och varför han är ute efter att mörda honom tyckte jag var väldigt bra. Där leker man med fotot genom att klippa in en rad olika stillbilder som faktiskt gör den scenen ännu bättre. Någon favorit bland musiken eller dansnumren kan jag inte ge då jag som sagt inte tyckte någon var speciellt bra men den jag kommer ihåg mest var dansen inne på toaletten under det första stoppet för Samuel.

Om man tycker om filmer av till exempel Wes Andersson som ofta är väldigt underliga så tror jag även att man kan finna den här filmen väldigt bra. Som tidigare nämnt tycker jag personligen inte om den här sortens humor och filmer och ger därför inte den här något högre betyg än en tvåa. Fotot är riktigt bra, men det är samtidigt det mesta som den har.

Rörig historia med häftig musik!

2008-10-11T11:18:00.002+02:00

Min spontana reaktion när jag läste om Saras beskrivning av filmen var att "det här skulle ju bli kul att se".

Jag hade tidigare sett ”Mama Mia” både i London och sedan den svenska versionen här hemma. Eftersom de flesta av ABBA:s låtar handlar om kärlek blev ”Mama Mia” en rak kärlekshistoria. Beatles låtar är i jämförelse mycket mer varierande i sina teman, det är Lucy i himlen, valrossar, fred, jordgubbsfält och någon som vill hålla dig i handen… att binda ihop detta till en fungerande historia är inte det lättaste och jag har full respekt för att man ändå gjort ett försök.
Resultatet är ändå lite rörigt och jag blir aldrig riktigt engagerad i historien eller karaktärerna. Inte för att jag tycker att skådespelarinsatserna är dåliga. Jag skyller mest på tidigare nämnda svårighet med att berätta en historia baserat på Beatles låtar. Det är för mycket karaktärer som lite omotiverat glider in och ut i filmen, mest för att dom enbart skulle sjunga en snutt. Som när tjejen i början som sjunger ”I Want To Hold Your Hand” för att sedan aldrig mer återkomma i filmen. Jag trodde att hon skulle spela den kvinnliga huvudrollen men tji fick jag.

Jag tror att filmen hade mått bättre av principen ’kill your darlings’. Det kändes som den ville berätta alldeles för mycket och det ledde till att den inte lyckades berätta något alls riktigt bra. (Den handlar om en liverpoolkille som åker till USA för att leta rätt på sin pappa, sen springer han på en annan kille som revolterar mot sin pappa och åker till new york, den killen har en syrra som har en pojkvän som dör i kriget och sen blir hennes bror inkallad, samtidigt som hon inleder en relation med liverpoolkillen. Sedan blir alla hippies samtidigt som relationen mellan killen och tjejen börjar knaka i fogarna, Martin Luther King dör och det är svartsjuka, krig och lite till.)
Jag funderade också på om den eventuellt hade kunnat bli bättre om den utspelats någon annan gång än på 60-70-talet. Hur låter 30-talet?

Å andra sidan är många musiknummer jättebra, som versionen av While My Guitarr Gently Weeps” eller ”Let It Be” som man gosplat till och gett enorm själ.
Jag har en grundinställning till covers om att ska man göra en cover så ska man göra den på ett nytt sätt. Det gör man verkligen här. Jag skulle förmodligen aldrig tordas säga att filmens version av ”I Want To Hold Your Hand” är bättre än originalet, fastän jag tycker det, fastän Beatles är det bästa bandet någonsin.
Ur det perspektivet lyckas ”Across The Universe” bättre än ”Mama Mia”.

Det var också roligt med cameo:s av Joe Cocker, Bono, Salma Hayek och min favoritkomiker Eddie Izzard (han spelar någon form av Willy Wonka). Även om dessa också bidrog till rörigheten i filmen.

Slutligen kom jag fram till att musiken gjorde filmen värd fyra, men historien bara knappt två.
Till sist kompromissade jag men är ändå glad att Sara valde den här filmen så att musikälskaren i mig fick sitt.

Betyg:

Bästa replik: Everything below the neck works fine!

Spontan reaktion: Musiken vill jag höra igen och igen och den där Martin Luther McCoy (han som spelar Jimmy Hendrix wannabe:n kanske man skulle kolla upp.

Someday, when I'm aw'fly low...

2008-10-10T14:34:00.015+02:00

”Swing Time” handlar om Lucky/Fred Astair en ung man som åker till New York för att tjäna ihop 25.000 och därmed bevisa för sin blivande svärfar att han är driftig och därmed god nog att få gifta sig med dottern. Med sig till New York tar han ”Pops” som brilliant spelas av Victor Moore.
Det tar sedan inte lång stund förrän Lucky springer på Penny/Ginger Rogers och efter mycket om och men uppstår tycke liksom komplikationer.

Historien är alltså egentligen föga originell, inte heller är Fred världens bästa skådespelare, jag hittade följande citat om honom som träffande förklarar ”Top Hat and Swing Time, the quintessential Astaire films, define his special contribution: Mr Astaire never lost sight of the fact that he was dancing on film.”

Utöver det tycker jag att när han sjunger ”The way you look tonight” för Ginger (som faktiskt har grädde i håret) är riktigt, riktigt rörande . Mycket riktigt vann låten senare en Oscar.
Jag tycker också mycket om den första dansen mellan Ginger och Fred där glädjen smittar av sig ända från 1936 till idag. Däremot förstod jag inte varför Penny inte fick vara med och dansa i Bojanglesnumret. Jag väntade på henne.

Om man sedan ser mellan fingrarna på förlegade ideal om att alla kärleksrelationer leder till altaret och får man inte den man vill ha så tar man första bästa kavaljer och gifter sig med honom istället. Man får också försöka glömma alla tankar om hur lik Fred är Halvan i ”Helan och Halvan”.
Och när man inte tänker på allt det där så kommer man fram till att filmen ska ha fyra hjärtan. En av dessa går enbart till Helen Broderick vars prestation som bitsk kvinna med hjärtat på rätta stället är riktigt kul.

Betyg:

Bästa replik: ”When I dislike someone for no reason I find it more enjoyable.”

Spontan reaktion: Den fick mig att lyssna på "the way you look tonight" ett par gånger efteråt.

Joakim's recension: Across the Universe

2008-10-10T01:46:00.009+02:00

Originaltitel: Across the Universe
Regissör: Julie Taymor
Skådespelare: Jim Sturgess, Evan Rachel Wood, Joe Anderson, Dana Fuchs, Martin Luther, T.V. Carpio
Produktionsland: USA
Genre: Musikal, drama, komedi, romantik
Längd: 133 min
År: 2007

Filmen handlar om den brittiske hamnarbetaren Jude (Jim Sturgess) som under 1960-talet åker till USA för att leta rätt på sin försvunne far som han aldrig tidigare träffat. Genom en adress kommer han till Princeton där han av en slump springer på Max (Joe Anderson) som han utvecklar en vänskap med. Under en Thanksgivingbjudning hemma hos Max blir Jude presenterad för hans syster Lucy (Evan Rachel Wood) och tycke för varandra uppstår.

En musikal kan aldrig bli lyckad genom att enbart ha relativt bra låtar och skådespelare med bra sångröst. Man måste även ha en bra handling, något som jag tycker den här filmen saknade. Efter den första halvan trodde jag att det här faktiskt kunde vara något, trots att den hade en löst sammanhållen handling, men det spoilerades bara på några minuter.

Under den andra halvan öppnar man portarna till bland annat någon "flowerpower"-liknande trip som i princip kommer från ingenstans och som både är något bisarr och är en av delarna till att betyget ligger där det gör. Handlingen hoppar och har sig filmen igenom och man bjuder in personer som inte alls har något med den att göra och försöker där flätta in det till en del av helheten, men man misslyckas även här.

Trots detta kan jag inte helt och hållet klaga då det faktiskt finns vissa scener som är bra. Till exempel i scenen där man sjunger "Strawberry Fields Forever" har man en orginell idé i fotot som är helt okej. Övriga scener, tyvärr inte speciellt många, som jag kommer ihåg nu efter filmen är "Let it be" som medför en sorglig känsla samt "I've seen a face" som är väldigt bra framför av Jim Sturgess och underhållande.

Tycker att de flesta skådespelare gör ett riktigt bra jobb med musiken men tyvärr inte skådespelet. Jim Sturgess har en läcker röst som använd flitigt och bra och Evan Rachel Wood likaså.

Jag kan inte ge den här filmen mer än en tvåa, vilket för mig innebär ett icke godkänt betyg. Jag kommer varken se den igen och kan inte rekommendera någon annan till att göra det.
----------------------------
Betyg 5: Mästerverk. 4: Riktigt bra. 3: Godkänd. 2: Mindre bra. 1: Horribel.

Fler tankar om musikalfilm

2008-10-09T10:16:00.003+02:00

Mitt musikalintresse inleddes på högstadiet. Jag och en klasskompis gick då med i en amatördansgrupp som framförde olika musikalnummer. Anledningen att jag gick med var mest att jag var kär i en av tjejerna i gruppen, men det blev också inkörsporten till musikalvärlden. Det ledde också till att jag valde att gå Teaterprogrammet på gymnasiet och till mitt första förhållande (med ovanstående tjej). Kanske är det på grund av dessa positiva musikalupplevelser som jag fortfarande attraheras av musikalgenren.

Enligt mig finns det två typer av bra musikalfilmer. Dels de som är bra på riktigt, med bra musik och väl genomförda sång- och dansnummer, dels de som parodierar den sinnessjuka genre som musikalfilmen faktiskt är. Det är ju faktiskt väldigt bisarrt att plötsligt brista ut i sång och dans, så därför älskar jag när detta fenomen verkligen framhävs i musikalkomedier som South Park: Bigger, Longer & Uncut, Team America och Cannibal! The Musical. (edit: oj, det blev visst bara Parker/Stone-filmer, haha)

Även när det gäller musikaler som är bra på riktigt måste det enligt mig finnas ett visst mått självdistans eller humor. En musikalfilm som jag tycker tar sig själv på för stort allvar fungerar inte för mig. West Side Story är ett sådant exempel.

Jag tycker till skillnad från Birgitta att det går alldeles utmärkt att "sjungbråka". Så länge det görs skickligt och musiken är bra, så är det när flera personer sjunger olika saker samtidigt som jag myser som mest i tv-soffan.

Jag tycker också att sång- och dansnumren ska kännas påklistrade, det hör ju till genrens charm. Är alla sångnummer en naturlig och realistisk del av historien är det ingen regelrätt musikal enligt mig.

Mina absoluta musikalfilmsfavoriter är:
Moulin Rouge
Trollkarlen från Oz
Cry-Baby
Little Shop of Horrors
Hair (som jag faktiskt också har medverkat i en uppsättning av)

Får ni tid över när ni sett månadens filmer kan jag också passa på att tipsa om musikalkomedin Dr Horrible's Sing-Along Blog. En kortfilm i tre tiominutersakter som är hemskt rolig, parodierar både musikal- och superhjältegenren och dessutom har riktigt bra musik.

Across the Universe

2008-10-08T19:56:00.003+02:00

Vilket härligt tema att börja vår filmblogg med! Min absoluta favoritfilm är The Sound of Music, kanske musikalernas musikal? Mitt filmval denna månad blir Across the Universe, regisserad av Julie Taymor, som även givit oss den mycket intressanta och sevärda Titus. Filmen kom ut 2007 och kan jämföras med till exempel Mamma Mia!, där man har tagit låtar från ett känt band och sedan snickrat en historia runt dem. Skillnaderna mellan de båda filmerna tycker jag dock är att Across the Universe gör nya tolkningar av låtarna, medan syftet med Mamma Mia! faktiskt är att få det att låta så likt ABBA som möjligt, för att få oss att återuppleva dem. Och vilka är det då som Across the Universe har lånat musiken från..? Jo, The Beatles!

Mycket nöje!

Lite tankar om musikalfilm

2008-10-08T18:51:00.010+02:00

Konstaterande:

Det är svårt att göra en bra musikal.
Det finns bra musikaler.

När jag tänker på vilka bra musikaler som gjorts kommer jag ganska snabbt fram en topp 5 som ser ut ungefär såhär:

Singin’ in the rain
Moulin Rouge
Sound of Music
Robin Hood, Djungelboken eller någon annan tecknad historia
Grease (trots den rätt hemska andemeningen)

Fråga:
Vad gör bra musikaler bra och vad gör dom dåliga så hemskt pinsamma?

Nyckel till att göra en bra musikalfilm är att när väl sången och musiken kommer in i bilden ska den inte kännas mer krystad än det faktum att nu sjunger dom faktiskt lite.
Generellt sätt tycker jag att en musikal fungerar när musiken är till för att förstärka något sorgligt eller glatt, för att föra handlingen framåt, eller när jag känner att det faktiskt känns lite härligt att dom helt sjunger och dansar.

Att en person i en film sjunger och dansar för sig själv tycker inte jag känns konstigt alls kanske eftersom jag själv sjunger ofta brukar göra det, jag tror inte att det gör mig unik på något sätt.

Det finns däremot andra fallgropar i musikaler när numrena i teorin blir mer långsökta. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun så att inte historien faller platt.
Att sjug-bråka i en film brukar exempelvis sällan fungera. Alla som har bråkat någon gång i sitt liv vet att sannolikheten att en person skulle brista ut i sång vore direkt stört och i alla fall enorm provocerande. Om det vore jag som blev utsatt för något liknande skulle jag helst Bruce Lee:a personen, inte sjunga tillbaka.

På samma sätt kan det också vara så en sång och dans i en musikal gör att karaktären i filmen förlorar sin trovärdighet. Inledningsscenen i ”West side story” till exempel. Hur troligt är det att stans tuffaste grabbar dansar och sjunger samtidigt som "de jonglerar" med stiletter?
Tyvärr kom numret av ”Like a Virgin” i ”Moulin rouge” efter ”West side story”, annars hade man kunnat lära en hel del av hur man kan använda sig av en sång och dans för att ytterligare förstärka en eller flera karaktärer.

En annan svår sak att bemästra i musikaler är att få huvudpersonernas gemensamma skönsång att fungera på ett bra sätt. Men ”Summer loving” i ”Grease” - när Sandy och Danny gemensamt berättar om vad som egentligen hände i somras visar hur man kan lösa sådant på ett kul sätt, eller som här i ”The one that I want”.

Till sist tänkte jag ändå bjuda er på det bästa sång och dansnumret av alla, bara det att det framför på skridskor istället... Fantabolous, enjoy!

Top Hat

2008-10-08T14:42:00.003+02:00

Regissör: Mark Sandrich
Produktionsland. USA
År: 1935

Eftersom jag inte har så stor koll på musikalfilmer så satsar jag på två säkra kort inom genren, Fred Astaire och Ginger Rogers. Jag har ingen relation alls till den här filmen, men det verkar vara en hyfsad musikal i alla fall. Det blir ju lite spännande att se vilken som är bäst av denna och Dansen går, med samma skådisar.

Hoppas musikaltemat kan få mig att ändra min inte allt för positiva inställning till genren.

Presentation: Gustav Krantz

2008-10-08T14:30:00.001+02:00

Tja

Jag heter Gustav Krantz och jag har väl egentligen inte sett på film speciellt länge faktiskt.
Men de tre senaste åren har jag sett en hel del filmer. Förra året snittade jag mer än en film om dagen.

Det känns lite tråkigt att säga att man ser på "allt" inom film, så det tänker jag inte säga =)
Tror jag började uppskatta bra film när min filmkunskapslärare visade Citizen Kane får något år sedan,
före det såg jag det som gick på tv i princip. Just nu försöker jag beta av imdb top 250 och det tar ju sin lilla tid...
Jag ser gärna någon riktigt spännande film-noir eller en cool actionrulle från 70-talet (läs Charles Bronson)

Det enda jag har riktigt svårt för är fjantiga komedier/parodier, där tex Adam Sandlar spelar någon efterbliven snubbe.
Musikaltemat lär bli intressant, bara sett en enda musikal.

Det var lite om min filmsmak och så. Nu ska jag försöka välja en musikalfilm. Sorry att jag var lite sen att
skriva min presentation. Ha det gött

Dansen går

2008-10-08T00:07:00.009+02:00

Orginaltitlel: Swing Time

Regissör: George Stevens

Produktionsland: USA

År: 1936

Mitt val föll alltså på "Dansen går" från 1936, eller som en av mina nära sa; "Downs syndrom?" då denne inte hörde vad jag först sa då jag berättade vilken film jag skulle välja.

Enligt en rad olika kritiker skall "Swing Time", som den heter på engelska, vara den bästa dansmusikalen som Fred Astaire och Ginger Rogers gjort tillsammans. Den här filmen har tidigare blivit vald som en av de 100 bästa filmerna genom tiderna av bland annat Entertainment Weekly och AFI. Skall även innehålla fyra dansnummer som ska vara riktiga mästerverk av dess slag.

Om den når upp till våra mått för vad en bra film är återstår dock att se.

The American Astronaut

2008-10-07T13:34:00.004+02:00

Regi: Cory Mcabee
Utg.år: 2001

Håller med Avante, det var verkligen inte lätt att hitta en musikalfilm som ingen av er har sett. Men denna obskyra lilla pärla kan jag rekommendera. En skön och väldigt speciell film. En komisk noir-rymdmusikal med absurda inslag, filmad i svartvitt. När jag efter att ha sett filmen såg att den var gjord 2001 blev jag förvånad, den kändes betydligt äldre. Klart sevärd lågbudgetfilm, ska bli intressant att se vad ni tycker om den.

Obs! Den kan vara lite svår att få tag på. Skulle ni få problem, kontakta mig så kan jag hjälpa till.

Presentation: Joakim Westberg

2008-10-07T02:51:00.006+02:00

Hej på er!

Mitt namn är Joakim, 22 år och bor uppe i norr. Jobbar som mentalskötare inom psykiatrin och på fritiden går en hel del tid åt att se film som förstås är en av mina stora passioner.

Det hela började för lite drygt ett år sedan, visst hade jag sett mycket film före, men det var då som jag riktigt började fördjupa mig mer i film och konsten. Fram tills dess och ett par månader framåt så hade jag knappt sett något som var producerad före 1980-talet. För drygt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ge Ingmar Bergman och "Det sjunde inseglet" en chans och det var där jag förstod att det fanns så mycket mer och bättre filmer än många av de moderna som jag hade sett.

Jag ser allt som har med film att göra och är en riktig sucker för romantiska filmer. Mina regissörfavoriter är mästarna Robert Bresson, Stanley Kubrick och Max Ophüls som jag upptäckt nu på slutet. Man kan räkna upp fler men det är dessa herrar som har gjort störst intryck på mig. Mina favoritår måste räknas som 1950 och 60-talet då det har fått flest femmor av mig och som är kvalitetmässigt bäst. Annars tycker jag mycket om 1920-talet som jag gärna skulle sett mer än jag hittills gjort och franska filmer.

För att en film ska få mitt högsta betyg ska den helst beröra mig så pass mycket att man tänker på den ett bra tag efteråt. En film kan i mina ögon vara ett mästerverk även fast den inte alls har något vidare bra skådespeleri, är klyschig och har dåligt foto eller vad det nu är man är ute efter. Det ska mycket till för att en film ska få det lägsta betyget av mig, men ibland är det helt undvikligt.

Det var en del om mig och min syn på film, hur min smak är lär framgå då filmtittandet startar.

Under The Cherry Moon

2008-10-07T02:18:00.006+02:00

Det var sannerligen inte det lättaste att hitta musikalfilmer som ingen sett, man får gräva rätt djupt.
Jag tog vägen via Woody Allen till Frank Sinatra och Gene Kelly tills jag som en blixt från klar himmel kom på att när jag var cirka 13 såg jag halva "Under The Cherry Moon" men jag minns i princip ingenting alls av den.

Varför det för mig överhuvudtaget spelar roll är eftersom Prince enligt min mening är en av popvärldens absolut största genier. Tyvärr går inte musikalisk begåvning nödvändigtvis hand i hand med skådespelartalang...
Men jag tänker ändå inte låta det avskräcka mig från att välja den här filmen.

Stilistiskt vet jag (gudskelov) att den skiljer sig en hel del från de olika historierna om The Kid i "Purplerain" och "Grafitti Bridge", dels eftersom den är svart-vit och dels eftersom den utspelar sig under en helt annan era.

Kuriosa är annars att det är en av Kristin Scott Thomas tidigaste roller och hon är jättevacker.
Dessutom råkar filmen av en slump vara gjord 1986!

Tema Oktober 2008

2008-10-06T22:13:00.000+02:00

The hills are alive with the sound of music... Och därför är månadens tema musikalfilm!

Här är en förhoppningsvis inspirerande wiki-länk.
Presentera helst "din" film innan fredag.

Vidare ska det bli kul att äntligen komma igång efter all tentastress osv. Nu vill jag bara försjunka i en massa sång och dans. = )

Jag utnämnde Sara till nästa månads MC, sedan turas vi om.

Tjingeling!

Kategorier

2008-10-05T22:23:00.000+02:00

Ok då har alla presenterat sig det som återstår är då alltså den första omgången.
Jag har följande kategorier på förslag:
Musikaler
Hiest-filmer
Filmer från 1986

Själv skulle jag nog tycka filmer från 86 vore intressant, inte för att jag på rak arm kommer på någon lämplig kandidat... Vad tycker ni?

Presentation: Sara Löfgren-König

2008-10-05T15:21:00.000+02:00

Hej! Jag heter Sara, är 22 år och kan nog kategorisera mig som filmslukare. Jag ser väldigt mycket film, dels hemma men jag går även mycket på bio. Jag försöker att se många olika typer av film: gammalt, nytt, ur olika genrer och från olika länder (även om det oftast blir nyare amerikansk film...). Jag gillar bland annat musikaler, drama, Disneyfilmer, skräck, katastroffilmer, knäppa komedier à la Kevin Smith och Trey Parker..

Jag har läst filmvetenskap och även gjort en del kortfilm; just nu går jag en producentutbildning som jag hoppas leder fram till något spännande jobb, så man kan nog säga att mitt liv till stor del kretsar kring film.

Jag är väldigt intresserad av klippning, då jag tycker att det är ett av de element som skiljer film från andra konstformer. Stentrist och tekniskt tycker kanske vissa, men jag är väldigt fascinerad av detta.. Något annat som heller aldrig upphör att fascinera mig är Hollywood-skådisars tänder!

Då har ni fått reda på lite om mig, och det blir väl mer under bloggandes gång, hej så länge!

Presentation Birgitta Samuelsson

2008-10-03T19:39:00.000+02:00

Hej,

Jag är birgitta, 32 år och jag studerar.

Jag tittar på en hel del film och just nu har jag lyckats gå och bli förälskad i både Buster Keaton och Billy Wilder (stumfilm och 40-50-talsrullar alltså).

<- Buster & Billy ->

Men annars betraktar jag mig som en allätare (precis som Jon).
Det märkliga är ändå hur vitt det begreppet är, eftersom jag inte är så förtjust i Sci-Fi eller fantasy vilket troligen beror mer på okunskap än något annat.
Jag undviker däremot skräckfilmer fullt medvetet.
Jag tycker att man måste se en del dålig film ibland för att uppskatta bra film.
Mitt enda kriterium för vad en bra film är, är bara ett endaste - bra film berör. Och det kan vara att jag skrattar, gråter, får ett nytt perspektiv eller blir hög på att man utbyttjat mediet på ett visuelt snyggt sätt.
Det var lite om mig.

Presentation: Jon Kristoffersson

2008-09-30T17:02:00.001+02:00

Jag är 26 år gammal och har älskat film så länge jag kan minnas. På grund av detta har jag en hyfsat stor samling VHS-rullar som mest ligger och samlar damm. Jag samlar också, men inte på damm, utan på dvd-filmer. Är smått beroende av att fynda sevärda filmer på lågprisdvd eller begagnat. Skulle tippa på att jag köper i snitt 20 filmer i månaden, minst. Har runt 350 filmer som trängs i hyllan.

När det gäller min filmsmak är jag nog allätare. Gillar allt bara det är bra. Sci-fi, fantasy, skräck, martial arts, zombiefilm och andra subgenrer gillar jag även när det är dåligt. Extraknäcker då och då som frilansande filmkritiker. Har fått ett tjugotal recensioner publicerade. Inget jag kan försörja mig på, men kul att att få in en tå.

Filmer jag undviker:
* Nästan allt med Adam Sandler
* Epic Movie och liknande "parodi"-humor
* Romantiska komedier (finns dock undantag)
* Stumfilm (tycker stumfilmer ofta är överskattade, filmmediet var inte helt utvecklat)

En bra film ska uppfylla ett eller flera av följande kriterier:
* underhålla
* beröra
* inspirera
* intressera
* överraska
* höja pulsen
* imponera
* lära mig något
* få mig att tänka

Det var lite om mig och min filmsmak. Vilka är ni? :)

Summering

2008-09-17T17:53:00.001+02:00

Vad kul att starta en filmklubb med folk man inte har en aning om vilka dom är. :)

Summering:
Vi siktar på att starta den 1:a oktober (då var och en presenterar sin film)

Tills dess måste vi komma på ett bra tema.
Jag tänkte att vi kan starta med en liten förslagslista, fyll gärna på med era.

dåliga filmer
någon speciell regissör
någon speciell skådis
filmer på ett visst tema
Tysk film eftersom det ändå är oktober?

Jag har kommer också lägga till funktioner för etiketter eftersom det kommer göra saker lättare att leta rätt på då. I en grönskande framtiden.

Om ni vill får ni gärna göra en kort presentation om er själva och era filmvanor. Jag skulle tycka det var intressant.

Vidare... jag funderade på att fråga lite folk man känner om dom ville joina också, men jag tycker det finns en rolig poäng med att inte känna varandra. Vad tycker ni?

Jon kom också med frågan om ifall man ska recencera även de filmer man själv presenterat och jag tycker att man ska det eftersom jag inte tycker man ska ha med en mini-recention i sin prsentation + att man kanske inte heller själv har sett den film man bidrar med... Men frågan är fri att resonera vidare kring.

Hoppas ni har det bra!

2008-09-16T19:09:00.000+02:00

det går bra att maila på om du är intresserad.