onsdag 8 oktober 2008

Lite tankar om musikalfilm


Konstaterande:
  • Det är svårt att göra en bra musikal.
  • Det finns bra musikaler.
När jag tänker på vilka bra musikaler som gjorts kommer jag ganska snabbt fram en topp 5 som ser ut ungefär såhär:
  1. Singin’ in the rain
  2. Moulin Rouge
  3. Sound of Music
  4. Robin Hood, Djungelboken eller någon annan tecknad historia
  5. Grease (trots den rätt hemska andemeningen)
Fråga:
Vad gör bra musikaler bra och vad gör dom dåliga så hemskt pinsamma?

Nyckel till att göra en bra musikalfilm är att när väl sången och musiken kommer in i bilden ska den inte kännas mer krystad än det faktum att nu sjunger dom faktiskt lite.
Generellt sätt tycker jag att en musikal fungerar när musiken är till för att förstärka något sorgligt eller glatt, för att föra handlingen framåt, eller när jag känner att det faktiskt känns lite härligt att dom helt sjunger och dansar.

Att en person i en film sjunger och dansar för sig själv tycker inte jag känns konstigt alls kanske eftersom jag själv sjunger ofta brukar göra det, jag tror inte att det gör mig unik på något sätt.

Det finns däremot andra fallgropar i musikaler när numrena i teorin blir mer långsökta. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun så att inte historien faller platt.
Att sjug-bråka i en film brukar exempelvis sällan fungera. Alla som har bråkat någon gång i sitt liv vet att sannolikheten att en person skulle brista ut i sång vore direkt stört och i alla fall enorm provocerande. Om det vore jag som blev utsatt för något liknande skulle jag helst Bruce Lee:a personen, inte sjunga tillbaka.

På samma sätt kan det också vara så en sång och dans i en musikal gör att karaktären i filmen förlorar sin trovärdighet. Inledningsscenen i ”West side story” till exempel. Hur troligt är det att stans tuffaste grabbar dansar och sjunger samtidigt som "de jonglerar" med stiletter?
Tyvärr kom numret av ”Like a Virgin” i ”Moulin rouge” efter ”West side story”, annars hade man kunnat lära en hel del av hur man kan använda sig av en sång och dans för att ytterligare förstärka en eller flera karaktärer.

En annan svår sak att bemästra i musikaler är att få huvudpersonernas gemensamma skönsång att fungera på ett bra sätt. Men ”Summer loving” i ”Grease” - när Sandy och Danny gemensamt berättar om vad som egentligen hände i somras visar hur man kan lösa sådant på ett kul sätt, eller som här i ”The one that I want”.




Till sist tänkte jag ändå bjuda er på det bästa sång och dansnumret av alla, bara det att det framför på skridskor istället... Fantabolous, enjoy!


fredag 3 oktober 2008

Presentation Birgitta Samuelsson

Hej,

Jag är birgitta, 32 år och jag studerar.

Jag tittar på en hel del film och just nu har jag lyckats gå och bli förälskad i både Buster Keaton och Billy Wilder (stumfilm och 40-50-talsrullar alltså).

<- Buster & Billy ->

Men annars betraktar jag mig som en allätare (precis som Jon).
Det märkliga är ändå hur vitt det begreppet är, eftersom jag inte är så förtjust i Sci-Fi eller fantasy vilket troligen beror mer på okunskap än något annat.
Jag undviker däremot skräckfilmer fullt medvetet.
Jag tycker att man måste se en del dålig film ibland för att uppskatta bra film.
Mitt enda kriterium för vad en bra film är, är bara ett endaste - bra film berör. Och det kan vara att jag skrattar, gråter, får ett nytt perspektiv eller blir hög på att man utbyttjat mediet på ett visuelt snyggt sätt.
Det var lite om mig.

tisdag 16 september 2008

det går bra att maila på om du är intresserad.

Dagens Dagens Filmaffisch

Gadgeten innehöll ett fel